inadequacy

Som 10-åring fattade jag ingenting om ishockey. Offside och icing var ord som jag ofta hörde det talas om runt omkring mig, men i Kinnarps Arena var min uppmärksamhet alltid riktad åt HV71:s målvakt. Stefan Liv. Min barndomsidol, min barndomskärlek, mannen vars nummer och autograf jag med stolthet hade på tröjan. Med ögonen på Liv genom varenda match såg jag knappt pucken om den inte befann sig hans plock, men vad gjorde väl det? Det var ju honom jag var där för, sålänge HV vann spelade övriga delar av matchen ingen större roll.

Jag hade en liten bok där jag klistrade in autograferna jag hade fått av HV-spelarna, och Han var självklart den vars autograf jag ville se när jag slog upp första sidan. Stefan Liv och jag på samma uppslag, på det första uppslaget. Det var det viktigaste.

Idag är jag 17 år, jag fattar fortfarande ingenting om hockey och jag har inte varit på en enda match sedan Liv slutade spela för HV. Mannen jag drömde om som liten finns inte längre. Det tog tid för mig att inse att planet faktiskt hade kraschat, att Han verkligen var ombord, och på minnesceremonin igår insåg jag att jag i princip satt på en begravning. En storslagen begravning med fler än 8000 andra sörjande. Jag, som inte ens kände Honom, gråter floder. Jag kan inte ens föreställa mig hur det här måste kännas för hans familj. Hans fru, hans barn, hela klubben, alla hans andra vänner, North Bank Supporters. Jämfört med alla andra känner jag mig knappt ens berättigad att sörja.

Men jag sörjer ändå, för Stefan Liv förtjänar att bli sörjd. Världen har gått misste om en mycket godhjärtad man, så mycket kan jag säga med säkerhet.