Heltidsproblem vs deltidsproblem
Idag förenades två av mina största problem och de bidrog tillsammans till cirka 7,5 minuter av hysteri från min sida. Jag satt på bussen påväg hem och visste inte hur mycket klockan var (heltidsproblem: Iphonens havsbelägenhet), och därför visste jag inte hur bråttom jag hade, eller om jag ens hade bråttom överhuvudtaget.
Problem nummer två grundade sig i det faktum att jag lider av språkdyslexi. Det innebär inte att jag har svårt med inlärning vad gäller språk, utan att jag har svårt att urskilja dem och känna igen dem. Bakom mig på bussen satt 2 tjejer som jag planerade att fråga hur mycket klockan var, men jag kunde till en början inte avgöra om de pratade engelska eller om de snackade på sitt eget hemspråk, och jag ville ju såklart inte skämma ut mig i onödan genom att fråga någon vid modersmål hallabalula vad klockan var på svenska/engelska. Jag beslöt att avvakta och försöka avgöra vilket språk som var aktuellt (dvs om det ens var aktuellt att fråga för jag kan inte hallabalula), och när jag äntligen kände igen orden så visade det sig att det varken handlade om engelska eller hallabalula. Tjejerna bakom mig snackade nämligen svenska (SÅ JÄVLA OVÄNTAT!). Hur som helst sen frågade jag dom vad klockan var och jag hade inte bråttom.
Språkdyslexi:
Så vitt jag vet så finns det ingenting i hela universum som heter språkdyslexi, så jag har tagit mig friheten att använda den termen som benämning på min självdiagnostiserade sjukdom. Språkdyslexi kan egentligen förekomma bland alla språk, men i mitt fall rör det enbart svenska, engelska, tyska, danska, norska, bosniska samt det nyaste tillskottet; hallabalula. I regel kan man leva precis som vanligt med den här muntligt (och delvis skriftligt) relaterade åkomman, för missförstånden som uppstår till följd av den tenderar att resultera snarare i skratt än i tårar.
Självupplevda missförstånd:
* Var på konsert där "natteravn" spelades, och jag studsade runt som en galning mitt bland alla och skrek "You get up or die" istället för "Jeg kalder på dig" (dvs engelska istället för danska)
Problem nummer två grundade sig i det faktum att jag lider av språkdyslexi. Det innebär inte att jag har svårt med inlärning vad gäller språk, utan att jag har svårt att urskilja dem och känna igen dem. Bakom mig på bussen satt 2 tjejer som jag planerade att fråga hur mycket klockan var, men jag kunde till en början inte avgöra om de pratade engelska eller om de snackade på sitt eget hemspråk, och jag ville ju såklart inte skämma ut mig i onödan genom att fråga någon vid modersmål hallabalula vad klockan var på svenska/engelska. Jag beslöt att avvakta och försöka avgöra vilket språk som var aktuellt (dvs om det ens var aktuellt att fråga för jag kan inte hallabalula), och när jag äntligen kände igen orden så visade det sig att det varken handlade om engelska eller hallabalula. Tjejerna bakom mig snackade nämligen svenska (SÅ JÄVLA OVÄNTAT!). Hur som helst sen frågade jag dom vad klockan var och jag hade inte bråttom.
Språkdyslexi:
Så vitt jag vet så finns det ingenting i hela universum som heter språkdyslexi, så jag har tagit mig friheten att använda den termen som benämning på min självdiagnostiserade sjukdom. Språkdyslexi kan egentligen förekomma bland alla språk, men i mitt fall rör det enbart svenska, engelska, tyska, danska, norska, bosniska samt det nyaste tillskottet; hallabalula. I regel kan man leva precis som vanligt med den här muntligt (och delvis skriftligt) relaterade åkomman, för missförstånden som uppstår till följd av den tenderar att resultera snarare i skratt än i tårar.
Självupplevda missförstånd:
* Var på konsert där "natteravn" spelades, och jag studsade runt som en galning mitt bland alla och skrek "You get up or die" istället för "Jeg kalder på dig" (dvs engelska istället för danska)
* Jag läste en bosnisk statusuppdatering på FB, bestämde mig för att skriva någonting drygt för att poängtera för den skyldige att inte en jävel fattar bosniska. Detta för att 20 minuter senare inse att det faktiskt var en engelsk statusuppdatering.
*Jag har vid X antal tillfällen haft gäster i kassan på donken, där jag inte under hela samtalet kunnat avgöra om de pratat norska, danska eller jättedålig svenska.
* När jag pratar tyska så blandar jag emellanåt omedvetet in engelska ord.
* Jag ägde den första Harry Potter-boken i flera år innan jag kunde läsa den. Anledningen var att den var på svenska, och jag vägrade acceptera att "Privet drive" och "Petunia" och "Hermione" skulle uttalas annat än enligt svensk fonetik. Detta försvårade alltså läsningen till den grad att jag aldrig kom längre än första halvan av första sidan.
Avslutar med en bild som inte har med NÅTT att göra samt en Guds förlåtande hand för er som valt att inte läsa uppsatsen ovan
Kommentarer
Trackback
