inadequacy

Det där med vad man tror på är så självklart för en del, men jag tycker det är skitklurigt. När jag var liten var jag inte mer kristen än att jag var döpt och dittan och dattan. När jag började på högstadiet blev det mer "aktuellt" eller vad man ska kalla det, jag började åka på tonårsläger till Gullbranna och kände mig kristen på riktigt, jag kände att det verkligen fanns något att tro på, även om jag inte kunde sätta fingret på exakt vad det var. Nu det senaste halvåret/året har jag blivit lite tveksam, jag känner att jag har glidit ifrån allt det där och jag vet inte riktigt vad jag tror längre, så jag känner mig inte helt förtjänt av att kalla mig själv kristen. Jag är övertygad om att det finns något, men sen om det är Gud eller Allah eller Jahve eller Buddah kan väl liksom inte jag veta. Det är för mig bara ett namn på det vi inte riktigt kan förklara. Jag fikade som sagt med Saga idag, och vi kom fram till att vi båda tror på någonting, eller någon, eller någon kraft eller något sånt, men vi visste inte riktigt vad vi skulle kalla det. Jag har alltid irriterat mig lite på att alla såna där Gudsbilder är manliga, men samtidigt kan jag erkänna att ett tjejnamn aldrig skulle passa. Vi insåg att enda lösningen var att döpa den här något/någon till ett namn som var både för tjejer och killar, och efter en stunds funderande kom vi fram till att Kim var det som passade bäst. Nu låter detta jätteoseriöst och inte alls övertygande, och jag vet liksom inte alls hur jag ska förklara vad Kim är för något, för jag vet ju inte ens själv. Men jag känner inte heller att jag måste veta, inte just nu i alla fall. Men jag kan ju återkomma ifall jag kommer på något framöver!